Oj oj här var det ett tag sen man skrev.. men nu när musikalen är slut så kan jag börja igen, för då har jag ork till det.
Men jag tänkte börja med att skriva om musikalen och vad den har varit för mig.

Den 27 Februari 2009 började allting för mig med musikalen. Det hade redan varit auditions till sångare, dansare och massa annat och eftersom jag vet att jag inte kan sjunga så tänkte jag inte ställa mig där och skämma ut mig så jag struntade i det. Men en del av mig ville ändå vara med på musikalen, detta var ju one chance in a life time som man säger. Så när dansarna skulle ha möte första gången så följde jag med iallafall. Vi pratade massa och Louise berättade om sina idéer och sen så dansade vi. Jag tror nog vi gjorde de simplaste stegen man kan men herregud så svårt det var och alla var så stela. Men samtidigt var det riktigt kul och verkligen något nytt, jag hade aldrig tagit ett seriöst danssteg i hela mitt liv.
Så efter det lilla mötet så gick jag fram till Louise och bönade och bad (som hon uttryckte sig) om att få bli en broder trots jag inte hade varit på audition. Hon skulle tänka på saken och se hur många som verkligen ville vara med och sen se om jag kunde. Men hon skulle försöka få med mig på något sätt för hon sa att det såg ut som jag hade det i mig.

Där var början till denna resan som har betytt något så oerhört mycket för mig. Flera gånger har man bara kännt att man vill hoppa av och skita i det och få sig lite fritid. Men samtidigt har man velat stanna kvar och se vad som skulle hända efter. Skulle vi klara det eller allt skulle bli en stor flopp på premiären? De flesta har nog kännt så av oss. Men vi har ju inte kunnat hoppa av för då hade vi förstört för alla andra. Vi blev ju som en stor familj där man måste ställa upp.
I början var där folk jag aldrig sett eller bara visste vem det var och aldrig pratar med. Jag hade mina förutsägbara meningar om vissa men oj så fel jag hade. Vi var verkligen rätt grupp människor som gjorde detta som Louise sa. Alla underbara på sitt viss och gjorde sin stora roll i det hela.

Så efter massa timmar av slit och smärta i kroppen så gjorde vi en helt underbar premiär och känslan man fick av alla applåder i kroppen gjorde så man kände att alla dom där timmarna och all smärta i kroppen att det var värt det. Varenda liten sekund av allt vi har gjort var värt det.

Men allt som är kul måste ha ett slut också och det tog det igår.
En resa som har utvecklat alla oss som personer är över.
En grupp människor som har blivit en familj.
Jag själv vill mer tacka över de 5000 människor vi har fått vissa allt det vi har hållit på med i 2 månader.
Jag vill också tacka alla dansare som har gjort detta till en av de bästa delarna i mitt liv, ni alla är underbara.
Men mest vill jag tacka Louise och Gordon för att ni gjorde något som nog ingen av oss trodde möjligt.
Tack så mycket för allt !

It's something unpredictable, but in the end it's right. I hope you had the time of your life... <3